Ready Player One går på bio just nu och är en typisk Steven Spielberg-film. Två timmar och 20 minuter låååång med massor av storslagna specialeffekter, men ingen grymhet eller hårdkokta scener.
Det finns flera logiska luckor i handlingen och överdrifterna är många. Och då pratar jag bara om menyn på Olearys där jag åt mat innan filmen. 🙂 Skojar bara, jag menar biorullen.
Periodvis är Ready Player One underhållande och rätt spännande, men för dig som orkar bry dig om trovärdighet och logik är det ingen höjdare. Explosioner i bostadsområden som dödar folk och gamers som är som slavar utan att poliser knappt verkar finnas. Barn som spelar utan att bli störda av sina föräldrar. Helt overkligt.
Det känns också helt orimligt att det skulle gå att röra sig så pass lätt inne i den stora spelklanen IOI:s byggnad. Det romantiska inslaget i filmen är extremt förutsägbart. Budskapet att man inte ska spela bort hela livet utan leva lite i verkligheten också utanför datorspelens värld är fint och gulligt, men också förutsägbart.
En bra sak i filmen är att spelarna är inuti den klassiska skräckfilmen The Shining och det ser verkligen ut som det gjorde i den filmen. Låt vara att det är riktigt skruvat att kids i framtiden som spelar Virtual Reality-spel i den fiktiva 3D-världen i filmen dyker upp som sina avatarer (monster eller människor eller hur de nu valt att se ut som i spelen) och upplever saker som hände i filmen.
Betyg: 3 gamers av 5 möjliga.
Den här recensionen är en del av den gamla sidan med filmrecensioner på gamla Farbror Torsten-sajten.