Nu ska vi gräva ned oss i lite begravningshumor.
Det var en gång en begravningsentreprenör som slog ihjäl all dötid med dösnack. Därför blev det sällan dötrist, utan istället så dökul att folk nästan skrattade ihjäl sig, eller åtminstone så att de fick ont i kistan.
Han var sällan gravallvarlig och det var lika sällan tyst som i graven. Ingen dag var den andra lik och ingen var liknöjd. Han dödade mycket tid, men grävde aldrig ner sig helt i dösnacket.