Skogtokiga ordvitsar i en enda lång berättelse har jag här.
Skogshuggaren Talle Skoglund bodde i en timmerkoja långt ut i skogen. Han hade knotiga händer och träben, men var rak i ryggen som en fura. Plötsligt en kall kväll tog veden slut, och eftersom han bara hade sågspån i träskallen hade han inte reparerat yxan, som det bara var flisor kvar av.
– Det här barkar åt skogen. Jag måste vara raspig i roten som försatt mig i denna situation, sa han. För mycket groggvirke och för lite FarbrorTorsten.com kanske…
Och ensam som han var där ute i bushen tvingades Talle Skoglund älga i väg ut i snårskogen efter ved. Han rusade på över stock och sten, men eftersom han inte såg skogen för alla träd så såg han bara såg vid såg vart han än såg. Han satte sig därför på en stubbe vid en en och tänkte så det knakade i träskallen.
– Näver ever att jag behövt ta ved från min granne Grahnes sågverk om jag hade levat på grön kvist. Det fattar ju varenda kotte att detta är som att såga av den gren man sitter på, sade han och kliade sig i barret.
Efter en stunds funderande fick han träsmak och då älgade han iväg i full fart mot sågverket så kvistar och grenar knäcktes, men väl framme fastnade ena träskon i en rot så han föll som en fura med huvudet rakt in i en trädstam och fick i trästicka i grenen, alldeles bredvid busken. Men då blev han skogstokig och tog bladet från munnen:
– Dra åt skogen!
Men som man ropar i skogen får man svar. Han kände sig nu ganska risig efter att ha huggit i sten, men Talle kravlade sig ändå upp och proppade sin näverkorg full med virke och trä. Sen ilade han hemåt så snabbt att mossan yrde och han röjde en fåra i skogen och fick flera grenar både i nyllet och i grenen.