Filmrecension – Deadpool 2

Äntligen dags för en ny filmrecension. Den här gången bioaktuella Deadpool 2.

Deadpool 2 är en småkul film med en massa överdrivna actionscener. Filmen är en sorts avknoppning från X-men och är en del av Marvels massproduktion av filmer med deras tecknade superhjältar. Nu är Deadpool mer en antihjälte och hamnar någonstans mellan de goda och onda, vilket är en fördel. 

Det händer saker hela tiden, men varken action eller humor fungerar riktigt bra för mig. Antingen för överdrivet eller inte roligt på riktigt rätt sätt. Som när Deadpool blir av sliten på mitten och fortsätter leva med överkroppen som om inget hänt.

Det är svårt att sätta fingret på varför Deadpool 2 inte når några riktiga höjder, även om hans ben växer ut på ett väldigt roligt och gulligt vis. 

Betyg: 3 maskerade brännskadade odödliga personer av 5 möjliga. 


Copyright www.FarbrorTorsten.com 1997 - 2018
I humorns tjänst och de humorbefriades björntjänst sedan 1997

Åtminstone halvtrygg hantering av dina personuppgifter

Farbror Torsten har läst i media om att du har en personlig integritet. Han vill därför att du ska känna dig något annat än skräckslagen med denna sajts hantering av dina personuppgifter.

Den 25 maj 2018 trädde Dataskyddsförordningen (General Data Protection Regulation), GDPR, i kraft och det är en förordning som innehåller regler och krav för hur personuppgifter får hanteras i en organisation och ersätter den svenska Personuppgiftslagen (PUL) och syftet med dataskyddsförordningen är att skapa enhetliga dataskyddsregler inom hela EU och bla, bla samt blaha.

Med anledning av GDPR har Farbror Torsten i minsta möjliga mån uppdaterat sajtens policy och disclaimer. Där beskriver han omoget och taffligt hur klumpigt han hanterar till ärendet berörda ämnen och uppgifter. 🙂 

I klartext och utan ironi lagrar inte Farbror Torsten personuppgifter mer än via cookies och Google Analytics och liknande verktyg och det är ju inte särskilt personligt eller farligt. Så du behöver åtminstone inte vara skräckslagen.

Ready Player One

Ready Player One går på bio just nu och är en typisk Steven Spielberg-film. Två timmar och 20 minuter låååång med massor av storslagna specialeffekter, men ingen grymhet eller hårdkokta scener. 

Det finns flera logiska luckor i handlingen och överdrifterna är många. Och då pratar jag bara om menyn på Olearys där jag åt mat innan filmen. 🙂 Skojar bara, jag menar biorullen.

Periodvis är Ready Player One underhållande och rätt spännande, men för dig som orkar bry dig om trovärdighet och logik är det ingen höjdare. Explosioner i bostadsområden som dödar folk och gamers som är som slavar utan att poliser knappt verkar finnas. Barn som spelar utan att bli störda av sina föräldrar. Helt overkligt.

Det känns också helt orimligt att det skulle gå att röra sig så pass lätt inne i den stora spelklanen IOI:s byggnad. Det romantiska inslaget i filmen är extremt förutsägbart. Budskapet att man inte ska spela bort hela livet utan leva lite i verkligheten också utanför datorspelens värld är fint och gulligt, men också förutsägbart. 

En bra sak i filmen är att spelarna är inuti den klassiska skräckfilmen The Shining och det ser verkligen ut som det gjorde i den filmen. Låt vara att det är riktigt skruvat att kids i framtiden som spelar Virtual Reality-spel i den fiktiva 3D-världen i filmen dyker upp som sina avatarer (monster eller människor eller hur de nu valt att se ut som i spelen) och upplever saker som hände i filmen. 

Betyg: 3 gamers av 5 möjliga.

Den här recensionen är en del av den gamla sidan med filmrecensioner på gamla Farbror Torsten-sajten

Nya kategorin med satirnyheter klar

Farbror Torstens nya satirnyheter har flyttat redaktionen till det här stället. Finns som egen kategori i menyn på sajten också. 

Hans bravader i media hängde med dit, men arkivet med satirnyheter finns liksom telegrammen delvis kvar på gamla stället för vem fan bryr sig om det. 

Butikenlöpsedeln och TV-guiden blev kvar på de gamla undermåliga satirsidorna.

Star Wars 8 – The Last Jedi – Filmrecension

Gillar du Star Wars-temat är bioaktuella Star Wars 8 – The Last Jedi ett måste under julhelgerna. Eller därefter om du föredrar det. 

Jag såg filmen som inte gick i 3D, så jag recenserar inte de effekterna. Däremot kan jag säga att det dör ganska många karaktärer i filmen, som av den anledningen blir ganska ödesmättad. 

Delar av handlingen känns heller inte splitter ny. Den svartklädde Kyle Ren och hans ondskefulle boss Supreme Leader Snoke påminner mycket om Darth Vader och Rymdimperiets Kejsare i episoderna fyra till sex. Snokes ärrade och rynkiga ansikte och hans röst, jämför det med kejsaren i episod sex. Och så vidare. 

Mycket annat i filmen är nytt och allt är inte förutsägbart. Det är nästan så de fetar på lite mer än förväntat och sparar mindre saker att lösa inför Star Wars 9 än vad jag hade trott de skulle. 

Sammantaget har Star Wars 8 bra dramaturgi och spännande handling. Två och en halv timme i speltid känns långt, men det var det värt. 

Betyg: 4,5 långa styva ljussablar av 5 möjliga.

Övriga filmrecensioner jag gjort genom åren finns kvar på den gamla sidan.